Försköna nedbrytningen

Om Evelina Jonssons Sånt som faller på Art Lab Gnesta

Det är i början av oktober och en av de vackraste veckorna på året: när lönnträden just börjat lysa i rött och brandgult, men innan den gröna bakgrunden tacklat av. Höstens höjdpunkt är nu: allt är skördat och klart, det är dags för nedbrytarna att ta över. Möglet har redan lagt sig över pumpaplantornas blad, och snart kan den första frosten väntas. Sommarens intensitet möter vinterns löfte om vila. Nyponen är mjuka i händerna.

Jag skriver med utsikt över Frösjön och skogen på andra sidan: jag är på ett litet residens på Art Lab Gnesta för att skriva om och utifrån konstnären Evelina Jonssons utställning Sånt som faller. Installationen, som tog sin första form 2021 och sedan dess ställts ut på flera ställen, består av förvaringslådor i plast som konstnären fyllt med olika material. Framför allt organiskt material, som i det slutna rummet börjar brytas ned och ge upphov till nytt liv.

Själva konceptet påminner lite om sådana där biosfärer, slutna ekosystem, som man kan sätta igång med hjälp av jord och växter för att studera livscykeln i praktiken. Men ärendet är ett annat än det pedagogiska: här är det formerna och deras upplösning som står i centrum i ett konstverk som tematiserar kontroll och kontrollförlust såväl som betraktandet och dess begränsningar.

Äpplen är ett återkommande inslag i de många lådorna – omkring 40 stycken i den här iterationen – och det är fascinerande att se hur äpplen kan förlora formen på så olika sätt. Vissa ser närmast förkolnade ut, täckta av ett tjockt svart ludd. Andra pyser ut, drabbas av mögel i olika färger, vätskar till slut av sig.

I en av essäerna som Evelina skrivit till utställningen reflekterar hon över att det är förvånande hur lång tid det tar för äpplen att förlora sin form. Den äldsta av äppellådorna har nog tre år på nacken, och frukterna är nu nedsänkta i sin egen, rödfärgade vätska, delvis täckta av beige jästsvamp.

I vissa lådor blandas olika material och en mångfald av mögel växer, skapar egna små landskap på citrusskal och växtdelar. I en låda, som bland annat innehåller kompostjord som Evelinas morfar tillverkade i slutet av sitt liv (vilket man kan läsa om i en av essäerna), lever en koloni med små vita hoppstjärtar, eminenta nedbrytare som är roliga att betrakta: de rör sig snabbt och verkar ta sitt arbete på allvar. De hoppar runt i ett landskap av halvt nedbrutna äpplen och kastanjer, äter på det som är tillräckligt mjukt. Några äppelkärnor har börjar gro, gröna stjälkar sticker upp ur mullen.

Men hela tiden hindras jag som betraktare från att helt ta del av processen, formerna och färgerna: i de flesta lådor bildas kondens som helt eller delvis skymmer sikten. Undantag är lådor som främst innehåller torra eller inorganiska material som torkade blommor, stenar eller 3d-printade plastäpplen. Men det är inte främst de som lockar mig. Man får helt enkelt böja sig ned, sätta sig på huk, komma riktigt nära och kika in mellan vattendropparna.

Jag vet att Evelina intresserar sig för kuriosakabinettens tradition, liksom av klärobskyrens spel mellan dunkel och ljus. Hur saker framträder och döljs är en central aspekt av verket, och min frustrerade och besvikna reaktion på att inte riktigt kunna omfamna det som presenteras är kongenial. Människans vill helst inte kännas vid att det finns gränser för hennes kunskap. Evelinas konst rör sig ofta kring denna epistemologiska gräns.

Jag och Evelina har känt varandra länge, vi kommer från samma del av Småland, båda uppvuxna i var sitt villaområde långt från kulturinstitutionerna men nära till skogen. Kanske har det haft en inverkan på hur vi båda verkar ointresserade av att dra skiljelinjer mellan konstnärlig form och former i naturen. Lavar på stenar, insektsgnag i gammal ved. Barockstilleben och systemdikter.

I hennes otroliga utställning Höljet på Konstakademien förra hösten utforskade hon på ett mer hantverksorienterat och stramt sätt hur saker framträder, och hur nya ordningar kan få saker att framträda på andra sätt. De skulpturerna kombinerar ett katolskt formspråk med kuriosakabinetten och naturalistens besatthet av ordning, de är omedelbart vackra men bär också på en djupare etisk dimension: de är försök att närma sig ”obetydliga” eller äckelframkallande varelser som husflugan och kackerlackan på nyfikna och omsorgsfulla sätt.

Även i Sånt som faller finns den där spänningen mellan äckel och förtjusning, mellan kontroll och kontrollförlust (en viktig inspirationskälla för Höljet var Clarice Lispectors roman Passionen enligt G.H., i vilket berättaren drabbas av jagförlust i mötet med en kackerlacka) och en radikal öppenhet inför de subjekt och objekt som omger människan. Men det konstnärliga formspråket är som sagt annorlunda: för mig ekar Sånt som faller av det sena 60-talets och 70-talets processkonst, vilken ekokritikern Timothy Morton menar är en form av ekologisk konst just på grund av hur miljön bjuds in att ta plats i verket – konstnären sätter upp parametrarna för konstverket och tar ett steg tillbaka.

Land art är såklart en del av denna strömning, och Evelina refererar till några centrala verk i den strömningen i en ganska sorglig essä med den roliga titeln ”Bröderna Sundins jordkonst”, som handlar om de massiva ingrepp som torvbrytning och bergtäkt gjort på landskapet kring hennes familjs sommarstuga. Hon reflekterar över att hon inte kan låta bli att estetisera de storskaliga ingreppen i landskapet, samtidigt som de är förödande både för henne och planeten. I antropocen är Land art överflödig, planeten är redan full ”av snitt och sårytor”.

Men Sånt som faller påminner mer om Hans Haackes minimalistiska Condensation Cube än Robert Smithsons Spiral Jetty; hon delar det intresse för systemteori som genomsyrade den tidens avant-garde. Det lilla häftet med essäer som skrivits till utställningen har också undertiteln ”Anteckningar om form och entropi” – det senare ett favoritbegrepp hos poeter och konstnärer på 60- och 70-talen.

Evelinas reflektioner om entropi får mig att tänka på ett av mina favoritcitat från Inger Christensen, från en essä – eller faktiskt i själva verket ett jultal i radio, men ett liknande resonemang finns i essän ”Energi” – från 70-talet:

Jag föreställer mig […] att människan är en del av det jordiska livets försök att mildra chockvågen från solen, att vi visserligen inte har växternas omedelbara ämnesomsättning med ljuset, men att vi med alla våra rörelser, även de i medvetandet, differentierar den entydiga nedbrytningen av solljuset, ett slags rumslig uppskjutning av solens död, som är det vi kallar liv. Vårt begär efter framtid, vår fortplantning och vårt arbete, hela vår utopiska funktion, är vår förmåga att transponera energi och att förmildra, kanske rakt av försköna nedbrytningen med vår existens. Jag föreställer mig alltså, att det vi måste satsa allt på, är de vackraste, de omständligaste och mest lärorika omvägarna till målet.

Det finns mycket att säga om det citatet – jag skriver om det i andra kapitlet i min avhandling – och om sättet som Evelina sätter konstnärliga formbegrepp i relation till termodynamikens makroperspektiv, men här nöjer jag mig med att konstatera att Evelinas lådor verkligen förskönar nedbrytningen, och sätter ljus på hur vi hela tiden, på olika plan, befinner oss i en oscillerande rörelse mellan form och upplösning.

Gå och se utställningen! Den håller på fram till 2:a november, öppen på helgen. Promenadavstånd från pendeltågsstationen i Gnesta. En perfekt höstutflykt.